Nu har jag bestämt mig.

Jag ska till frissan idag. Torsdag den 30/9-2010.

Jag tål inte att se ut så som jag gör i håret just nu.

Processen i helhet var/är tänkt; från svart till blont. De två första blekningarna resulterade i mörkbrun och sedan ljusbrunt i en nyans av rött. Sen tredje gången blev det röttorange och nu är jag i hårkaoset mellan guldblond och orange. Det är INTE okej.

Ungefär som killar man hånglat med för att sedan inse att man ångrar varenda molekyl som kom i kontakt med killen i fråga. Så hemskt känns det, minst. Sabina.. Som du och ogräset typ. Fattar du då hur illa det känns inom en? Hahahah. :( :( :( :(

Jag hade kunnat försökt blekt mitt hår själv från början eller varför inte börja försöka redan nu. Men som frissa ska man fan känna press och fixa håret snyggt, thats their jobb. Och jag är besviken och arg på hur mitt hår blivit när jag gått till Salongen. De två första gångerna var håret skitsnyggt och jag fick massa komplimanger, men de två senaste, wtf? 

Och pga att vi gjort 4 blekningar nu på 2 månader så ska mitt hår vila. VILA NÄR DET SER SOM HEMSKAST UT? Snacka om att frissan har lika taskigt omdömme som när jag hånglat med värstingkillarna i mitt liv.

Man brukar normalt kunna bleka håret två gånger, sällan en tredje för att håret blir slitet. Men på grund av att mitt hår varit så starkt så har de till och med klarat en fjärde. Dock var håret blött när jag lämnade frissan så hon inte hann se hur håret blev riktigt efteråt, men de spelar väl egentligen ingen roll ifall hon skulle se eller inte, hon hade nog absolut inte haft skills att göra de bättre.

I närmare eftertanke får hon nog inte bleka mitt hår mer....

Ett kaotiskt hår som ska vila i 1-2 MÅNADER? Hon är fan inte klok. Tänk om man hade ett viktigt jobb då utseendet är viktigt utåt, eller om jag skulle på arbetsintervjuer i Oslo när jag ska dit 10-13. Ingen skulle anställa någon brud med mitt hår, inte ens mig. Så detta ska ändras, jag vägrar så så här i håret frivilligt som tvingat. Detta ska ändras, och det är idag.

Jag har alltid haft svart hår som varit mer eller mindre långt, så en del dagar har jag inte känt behov av att ens borsta det, för längden har ändå gjort sitt till mitt utseende. Men nu är håret ca 10 cm kortare OCH FÄRGEN ÄR INTE ACCEPTABEL.

Jag är för arg och besviken för att gå tillbaks till frissan där jag varit. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att inte börja skrika eller varför inte både gråta och skrika av frustation vid diskussion med dem.

Så även om mitt hår är för slitet för att tåla en blekning, eller om det trots en blekning inte kommer bli blont på ett bra sätt utan mer troligen gult, orange whatever, så ska jag i alla fall ha en sådan ljus toning som jag kan få.

Ska jag träffa killarna jag ska ha att göra med i Oslo tänker jag inte se ut som Jehovas vittne eller nått. En förfallen lada i skallen. Jag har pengar, så det här ska fan bli bra. Jag hade gärna lagt pengar på annat än alla möjliga hundralappar på denna jävla färg..

Men håret är tydligen mycket viktigare än vad jag tidigare antagit. Jag går inte ens upp till pappa i onödan. Vill inte ens visa mig för honom, ändå har jag lyckats tagit mig till donken två ggr och Willys likaså. Ingen tittar konstigt, men vafan det behövs inte ens, jag dömer mig själv rakt igenom och tittar konstigt från själen upp på skallen ändå.

"Visst är det orangeaktigt, men jag tycker ändå att ditt hår är fint" Sa Emelie.
"På många ser det värre ut, det är ändå en varm färg och det är fint till din ansiktsfärg, och tänk ändå att idag kan man se ut nästan hur som helst, det är nog inte så farligt som du själv tycker" Sa mamma.

Mitt hår kanske är fint någonstans fortfarande, och visserligen kan man se ut som gott och blandat idag. Men idag är man även mer självkritisk än någonsin. Och där är jag. AND IM GONNA FIX IT.

Så... Nu vet ni.
BYE!