Hej bloggen

Hoppas allt är bra med er

 

Med mig är det väl egentligen bra, men den här veckan har känts lång, och till stor del jobbig. 

Hela jag har inte varit i form riktigt kan man säga. Det känns verkligen. Jag känner mig lite nerstämd och lättretlig, liksom lättandändlig. Vet inte vad det beror på.

 

I början av veckan under 2-3 dagar kände jag en väldig stark sorg efter pappa, jag vet inte om det är de som hängt sig kvar och som jag inte hanterat färdigt helt och hållet så att säga. Nervös inför engelskan också kanske... Jobbigt att inte kunna träna. Endorfinerna som sätts igång i kroppen gör ju en hel del om man tränar 2-3 gånger i veckan. Att vara utan de "ruset" som jag varit länge nu kanske också har en viss inverkan jag vet inte... Kanske pms:en är på gång också? mensen kan ju komma när som nu efter förlossningen när jag inte blöder efter den längre. 

 

Jag har som sagt saknat pappa väldigt mycket. Jag funderar på om det är största orsaken till att veckan känts jobbig. 

 

Känslofylld av alla hormoner som man är, så gör det att mycket som känns bra känns jättebra.

 

Det som känns lite jobbigt blir jättejobbigt, och det som känns lite irriterande blir jävligt irriterande.

 

Det är SÅ jobbigt. Så här hade jag inte alls efter Lykke. Men i och för sig var livet i sig under andra omständigheter då också, på gott och ont.

 

När Lykke kom till världen så var pappa helt extas. När vi kom hem från bb hade han klätt upp sig och tagit på sig sina finaste smycken. Beredd med kameran satt han i sitt kök och väntade på att vi skulle komma hem. När vi sedan hade kommit hem var han in till oss så ofta, 2-3 gånger per dag. Dels ville han se till så allt gick bra och så ville han gosa med Lykke. Ingen var så mån och omtänksam som pappa. Hans engagemang var så äkta och lyste rakt igenom. Han var så stolt och hans utstrålning var så påtaglig, åh så gott han mådde.

 

Pappa och jag hördes av på telefon väldigt mycket medan vi bodde i Oslo, och när vi hade flyttat hem sågs vi i stället väldigt mycket, och trots att vi bodde grannar så pratade vi också i telefon mycket. Pappa delade glädjen med mig som ingen annan, utan överdrift.

 

Av den anledningen har det varit så tomt utan pappa den här gången, under graviditeten och nu första tiden hemma. Jag känner sådan sorg och saknad. Mamma har varit upptagen med sig själv sista halvåret, året.. kanske längre... Vi har träffats väldigt lite, Lykke pratat inte ens om mamma - frågar inte ens efter henne. Så lite har vi med varandra att göra.

 

Britt engagerar sig med Lykke och har gjort det relativt mycket i sommar, men är annars mån om att ge utrymme och inte tränga sig på. Pappa var ju väldigt på och var inte rädd för att ta för sig. Jobbigt ibland, men mest mysigt - det var på två sätt.

 

Jag har tänkt mycket på hur pappa skulle varit under denna graviditet. Vilka tankar hade vi delat? Vilka minnen hade vi delat med Lykke? Vilka samtal hade han haft med henne? Både enskilt och med mig. Hur hade han uppträtt och reagerat när vi kommit hem med Sander? Hur hade han tittat på honom? Hur hade hans ansiktsuttryck sett ut när han hållit i honom för första gången? 

 

Eftersom både pappa och hans bror hade en hemsk uppväxt på denna tomt på grund av min elaka farfar och jag flyttade hit med pappa vid 7 års ålder så kan man säga att Lykke är det första barnet som haft en bra uppväxt här från start så att säga, och Sander blir den första pojken som har/kommer ha en bra uppväxt här. 

 

Den här dippen som framträtt i veckan har fått det att kännas som att jag bara skulle vilja lägga mig i en varm och gosig säng och sova ändlöst med timmar och dagar. Om man kunde sova bort känslan och måendet...

 

Rasmus är fantastisk, så enkel att prata med, stöttande och mån om mig. Jag har pratat med han om allt detta och det kändes som att en stor del av sorgen fick rinna av när vi pratade om det efter ett par dagar. De gick inte särskilt lång tid innan han märkte att jag var ur form och så frågade han vad det var. Det går inte att dölja mitt mående för Rasmus, inte särskilt länge i alla fall. Han läser av mig så väl. Han sa att han tydligt såg att jag inte mådde bra och berättade att de fick honom att må dåligt med mig. När jag berättade om pappa så bara strömmade tårarna. Samtidigt som det kändes som att en sten föll från bröstet så kändes de som mitt inre vreds av smärta och sorg. Så besviken, arg och uppgiven över att inte ha pappa i mitt liv.

 

Förhoppningsvis släpper detta tunga snart. 

Även fast detta känslomässiga kaos jag har inom mig är jobbigt är det viktigt att inte försöka ignorera, stänga ut och försöka spola bort. Det är väl de som är jobbigast egentligen - att låta allt vara så det får bearbetas i lugn och ro... Fast man helst av allt vill fly från det. 

 

Mitt i allt detta får jag ju inte träna heller, eller bör inte rättare sagt. 

Promenaderna bör vara lugna, och jag har inget jobb att gå till. Känner mig lite avundsjuk på Rasmus som ska börja jobba i morgon och jobba heltid 2 veckor i morgon innan hans pappaledighet börjar.

 

Inte konstigt att jag känner mig som jag gör, jag som är van att hålla igång som få. Vid närmare eftertanke.

 

Tidsnog blir det nog bra. Men detta är sååå jobbigt... Tills dess.