Igårkväll satt jag och Rasmus tillsammans ute i soffan. Jag var nyduschad och satt på en ihopvikt handduk och läste i boken jag senast lånat från bibblan vi ev ska ta oss an i engelskan i höst.

 

Plötsligt känner jag hur de blir varmt mellan benen. "Oj är det kiss? Kissar jag?!" Frågade jag mig själv panikslaget. "Nej jag har inte haft några problem med att ha kontroll över mina muskler och min kissblåsa.. Fan det är ju vattnet som går!" Tänkte jag snabbt.

 

"Fan jag tror vattnet går!"  brast jag ut till Rasmus, knölade ihop handduken mellan benen och praktiskt taget kastade mig på golvet bredvid soffan. Jag var ju naken under handduken som flugit av mig när jag kastade mig på golvet, så Rasmus såg hur de sipprade och rann vatten efter låren och benen. Genomskinligt och fint vatten.

 

Rasmus såg så ställd ut 😂😂och de gjorde nog jag med... vi skrattade båda två där vi såg på varandra, så sa Rasmus "vad ska jag göra? Vad gör vi nu?! Har du ont" Jag svarade att jag inte hade några värkar och inte visste vad vi skulle göra och så gick jag skrattandes in på toa och kissade samt duschade igen för att sedan ta en ny handduk att ha mellan benen. 

 

Rasmus ringde 1177 som gav honom plats 38 i kö... så han prövade ett annat direktnummer till förlossningen där han snabbt fick svar.

Kvinnan på telefon frågade om jag hade värkar vilket jag inte hade, frågade om färg på fostervattnet och hur graviditeten varit. Efter att ha svarat på hennes frågor sa kvinnan at vi skulle komma in på kontroll på morgonen kl 8 så länge inga värkar kommit igång ordentligt.

 

Jag hämtade en förlossningsbinda och la innanför trosan. Dubbelkollade bb-väskan och plockade fram lite saker: hårband, hårsnodd och vattenflaska.

Lade oss sedan ner i sängen och diskuterade hur overkligt det kändes. Plötsligt kände jag en värk vrida till i magen, "ska jag värma på vetekudden?" frågade Rasmus, och så klev han upp och värme på den. Det var SÅ skönt. 

 

I sängen sa jag till Rasmus "jag vet att jag sagt det förr, men jag säger det igen nu: kom ihåg att under förlossningen så är din viktigaste uppgift att ordna en varm och het handduk åt mig som jag kan ha mot mellangården eftersom jag högst troligtvis kommer ha samma sorts smärta som jag hade med Lykke. Jag kommer troligtvis inte att behöva någon Epiduralspruta för ryggont eller dylikt. Det är trycket i underlivet som är värst. Har jag en varm handduk så är jag relativt klar i huvudet och kan fokusera" Och Rasmus bekräftade att han var med på noterna.

 

Rasmus försökte sedan varva ner med hjälp av en serie och jag låg och försökte varva ner jag med. Kände mig så chockad och uppspelt, och mitt i allt kom en värk och vred till i magen. De var en jobbig kombination. Mitt i allt var jag så inne i boken jag tidigare läst och tänkte på massa scenarion från boken, helt vimsig var jag av allt runt om mig.

 

Värkarna kom mellan var 5:e till 12:e minut, jag skrev ner dom alla bland mina anteckningar på mobilen för att kunna ha en översikt, och däremellan slumrade jag till. Ingen vidare kvalitetssömn med andra ord. Rasmus lyckades somna inom en timme.

 

I mörkret där i sängen tänkte jag på pappa. "Åh pappa, var med mig och låt denna förlossning också gå bra." Tänkte jag för mig själv. Jag vet inte om jag kom i något meditationstillstånd i min matta trötthet, eller om det var en dröm, men jag såg en bild av honom sittandes på en stol med benen i kors och armarna vilandes i famnen framåtlutande mot mig - så hörde jag hans lugna behagliga röst säga "Ja, det är ingen fara"... och så hörde jag hur han skulle skämta och diskutera namn på bebisen. "Dennis!" Sa han och flinade brett. Jag svarade en aning överseriöst och lesst "Men nej pappa, det går inte. Jag vet en ful och äcklig kille som heter så, Dennis verkligen?" och så syntes en bild på en tecknad liten kille som jag plötsligt mindes hette Dennis, och jag fattade då att det var ett skämt. Som jag och pappa hade kul åt Dennis när jag var liten(!!) 

 

Eftersom jag inte visste om det var en medial upplevelse eller ej kring pappa så skakade jag sedan på huvudet och tänkte "Ja, ja skit samma om förlossningen går bra och huruvida jag spricker eller ej... Jag är så trött, jag orkar snart inte bry mig" Tänkte jag för mig själv. Frustrerad över att värkarna skulle komma under natten så jag inte kunde ladda upp med ordentlig sömn.

 

Skrev till Rasmus mamma Britt både när vattnet gick och att vi skulle in till kl 8. Hon svarade att hon och Einar skulle komma till oss till 7.30 och passa på Lykke.

 

Fick värkar två gånger under bilfärdens gång, fy fan. Hade vetekudden med i bilen så det kändes något bättre.

 

Jag fokuserade på att andas djupt och pusta ut och när jag hade gjort de 4-5 gånger avtog värken. Klockade värkarna i bilen och dom var mellan 40-60 sekunder. 

 

När värkarna kom fokuserade jag på att andas in ordentligt med syre och sedan långsamt pusta ut. Jag föreställde mig moln framför munnen jag skulle pusta bort så långt som möjligt med så få andetag jag kunde, därför var det viktigt att dom var djupa och riktigt pustades ut. 

 

Hon bad mig först lämna ett urinprov i en liten kopp och sedan fick jag lägga mig i en säng de hade där inne. En sjukt obehaglig och hård säng tyckte jag. Antagligen inget större fel på den egentligen... Men jag hade dagen innan stått i alla möjliga positioner ute i trädgården och rensat så ryggen hade fått stryk... Självvållat I know.. Så sängen gjorde de väl inte bättre bara helt enkelt.

 

Från att ha varit glad över mitt rensningsprojekt i trädgården kändes plötsligt kändes gårdagens insats i trädgården inte som någon vidare bra idé... låg där och ångrade mig bittert. Skruvade på mig och försökte hitta en position som kändes bättre men inget kändes skönt så till slut gav jag mig bara och fann i att de gjorde ont att ligga ner 

 

Undersköterskan satte på mig två olika band runt magen, varpå ena bältet mätte bebis hjärtslag och ett annat som registrerade mina värkar. Jag tänkte för mig själv "ska hon inte se hur öppen jag är? om jag är öppen? vi skulle ju in till en undersökning?" Sedan tänkte jag att dom hade väl sina rutiner och jag skulle väl inte lägga mig i dom... Hon visste antagligen vad hon gjorde så det var ingen fara.

 

Jag sa till kvinnan att jag önskade värma på vetekudden jag hade med mig, men pga brandrisken fick man tyvärr inte mickra sa hon. De hade börjat brinna på BB för något år sedan tydligen. Jag bad då om en handduk att värma i varmvatten men de fanns inte där i rummet. Helt sinnessjukt. Rasmus improviserade med att fylla en plasthandske med varmvatten och lade den på min mage. De dög. Bättre än ingenting tänkte jag optimistiskt i smärtan. 

 

 

Hon kom snart tillbaka och sa att förlossningssalen längst bort var ledig. En undersköterska vid namn Frida skulle komma och ta oss dit. En gullig tjej i 30-35 års åldern kom halvrusandes in och frågade om jag klarade av att gå själv eller om hon skulle hämta en rullator jag kunde sitta i.

 

Jag svarade henne vänligt att jag absolut inte ville sitta ner, för då upplever jag sånt tryck i mellangården. "Men jag hämtar en rullstol så kan du hålla i den som stöd då!" Sa hon glatt och bestämt. "Visst visst, om du tror det är en bra idé så..." kände jag passivt och orkeslöst. Samtidigt undrade en del av mig om kvinnan i början misstagit sig som inte tittat hur öppen jag var från början eftersom det blev så Himla brottom. 

 

Jag hade ätit ris och köttfärs Bombay kl 20 kvällen kvällen innan och en kvällsmacka 23.30. Inte många minuters sömn på det så jag kände mig väldigt låg energimässigt.

 

Frida kom snabbt tillbaka med en rullstol och visade vägen till förlossningssalen. Strax utanför stannade jag upp pga en värk. Tog djupa andetag och pustade ut. Hon berömde mig impat över andningen och jag tänkte "vad är det att bli impad över?? Men visst för all del, tack."

 

Inne i förlossningssalen fanns en Betydligt skönare säng. Vilken skillnad. De var sådan lättnad att få klä av mig, ta på en rock och sedan lägga mig i den. De kändes nästan gosigt alltså haha.

 

Under en paus från en värk förklarade jag snabbt och tydligt för den gulliga undersköterskan att under min första/förra förlossning hade jag en handduk de dränkte i varmvatten som jag sedan kunde ha mot mellangården. Det var bland det bästa för de liksom bedövade trycket jag kände. hon var med på noterna och ganska snabbt ordnade hon en handduk åt mig och de kändes mycket bättre.

 

Bad om lustgas vilket jag också fick fast de tog en liten stund att hämta, men det gjorde inget. Handduken var viktigast. 

 

Under hela förlossningsprocessen fokuserade jag på att andas in i lustgasen när jag kände att en värk var påväg. Andades in och ut 3-4 djupa andetag i den. Andades sedan in syre från rummet och ut i masken tre gånger innan jag sedan pausade den till nästa värk.

 

"Du är så lugn, det är helt fantastiskt" Sa undersköterskan.

 

Jag berättade att jag inte ätit sedan igårkväll och knappt sovit så jag kände mig väldigt orkeslös. Barnmorskan ordnade då så jag fick dropp. Hon erbjöd nyponsoppa och blåbärssoppa men jag tackade artigt nej, sa tack ändå. De hade varit gott men jag kände inte att de kändes aktuellt. Jag kände inte att jag orkade.

 

Barnmorskan sa strax efter att hon helst av allt ville ha mig stående på alla fyra eller sittandes så han kom ner lite, så frågade hon om någon av de kändes aktuellt att testa. Jag svarade att det tyvärr inte var något alternativ.

 

Dom respekterade mitt svar och bad mig därför i stället ligga åt sidan med ena benet uppe på sån ställning för benen man har i en gynstol. Först tänkte jag "vafan! Hur orkar dom? Jag orkar inte! Jag har så ont, låt mig vara bara." 

 

Sedan tänkte jag "äh what the hell! Med min handduk som jag kallar för Fiffis snuttetrasa funkar nog de mesta. Vi ger det ett försök!" Så vände jag mig och de gick bra, alldeles över förväntan till och med. De gjorde varken ont eller kändes jobbigt att lägga mig åt sidan och ta upp ena benet, de var snarare skönt. 

 

När en värk kom kände jag plötsligt hur kroppen självmant på automatik tog i och det kändes som den försökte krysta och puscha ut bebisen. Jag blev stressad inombords och tänkte "fan tänk om min kropp får bråttom under förlossningen och gör att allt går för fort!" Jag tänkte sen "snälla pappa, eller om någon från andevärlden är med mig, vad ska jag göra? ska jag slappna av bara? vad ska jag fokusera på? snälla hjälp!" och till svar fick jag att jag skulle fokusera på andningen - allt var lugnt. Jag skulle varken puscha eller bry mig om kroppen i övrigt. 

 

Jag tyckte det var så konstigt svar, kanske också genom att just att de ska gå för fort och så man spricker är en av mina största rädslor... att jag därför i stället sa högt till undersköterskan och barnmorskan "när en värk kommer och jag slappnar av så känner jag hur kroppen puschar på och det stressar mig!!!"

 

De undersökte mig omgående på nytt och sa att han inte var helt nere, så det gjorde ingenting ännu. Att min kropp självmant puschade och tog kraft hjälpte honom bara att komma ner så det var bra sa dom.

 

Det kändes både läskigt och jävligt häftigt att så Tydligt känna hur kroppen puschade och tryckte för att stöta ut bebisen fastän jag låg och slappnade av och inte gjorde något med extra styrka och kontroll så att säga... Kroppen hade verkligen sitt egna liv kändes det som. Jag bara fokuserade på andningen och hakade på.

 

För att behålla lugnet och inte stressas av kroppens egna styrka som höll igång ordentligt och kändes som vågen försökte jag i stället fokusera på att tänka "Det gör ingenting Iza, dom har kontroll. Låt kroppen fortsätta med det den håller på med, det går bra. Lita på dom. Andas du i stället och försök slappna av."  Eftersom jag är väl inställd på att tankens kraft är avgörande så valde jag att helt gå in för tänket och de lugnade mig ganska snabbt. Inom ett par minuter kände jag mig som en spagetti.

 

Ibland frågade Rasmus eller sköterskan ifall de skulle värma handduken på nytt med varmt vatten och ibland bad jag dom. De turades om att hålla den mot mellangården och det kändes så skönt.

 

Plötsligt hörde jag undersköterskan säga att hon skulle ringa efter barnmorskan för hon såg att huvudet var på g. "Jaha gick det så fort" tänkte jag. Ganska förvånad. Hade ingen tidsuppfattning men de kändes verkligen inte som jag legat med handduken och lustgasen i mer än 15-20 minuter. 

 

Jag var i min egna värld tack vare lustgasen och stängde på något vis ut de andra. Rasmus berättade att både barnmorskan och undersköterskan häpet och impat beundrat mitt lugn samt min förmåga att hantera lustgasen. Dom tyckte jag var så lugn att de tyckte man kunde tro att jag tagit Epiduralspruta.

 

Fokus och avslappning var dock svaret. Jag gick in till mig själv och medan jag fokuserade på andningen bad jag pappa och de övriga i andevärlden om styrka och hjälp att orka. De enda jag kände var dock en sorts vägledning om att jag skulle fokusera på andningen och molnen och inte bry mig om resten. Och så gjorde jag också.

 

Så sa sköterskan att jag skulle trycka ner huvudet mot bröstet och pressa/trycka lite när värkarna kom, för de skulle ge ökad styrka för kroppen - så jag gjorde så. Visst trycke jag och pressade men verkligen inte något märkvärdigt så jag skrek och gormade.. Jag bara låg där kändes de som och trycket bäst jag orkade för stunden. Ibland mer, ibland mindre.

 

Har ingen aning om hur länge jag krystade - men vi kom in hit kl 8, när klockan var 9.15 och det skulle undersöka hurpass öppen jag var så var jag då 8 cm öppen så det var ju inte mycket kvar och klockan 11.09 kom han ut! Ska be om förlossningsjournalen på efterkontrollen hos min barnmorska på mvc när jag ska dit i september.

 

Lillebror började skrika på en gång och de frågade om jag ville ha upp honom på bröstet, jag svarade ja och beskådade honom så beundransvärt. Kände mig så impad över att ha behövt ta i och krysta/puscha så lite. Allt bara flöt på. Det kändes bara... helt wow. 

 

De pysslade om med bebisen och efter en stund krystade jag försiktigt ut moderkakan. Fläckfritt och perfekt denna gång med. 

 

"Vilken drömförlossning! Du är så lugn. Jag ska nu spraya lite bedövningsspray på dig och sedan undersöka hur allt ser ut" sa barnmorskan. 

 

"Gör så du" svarade jag trött, glatt och obrytt.

 

"Wow det syns inte ens att du fött!" Brast hon ut. "Har jag inte några skrapsår? Har jag inte spruckit något?" Frågade jag chockat. "Nej! Ingenting! Det ser SÅ fint ut!" Brast hon ut.

 

Jag kände hur chockad jag var från topp till tå. Kände mig helt omtumlad och ställd, om så på ett positivt sätt. 

 

Hur är det möjligt?? Det är ju helt fantastiskt!

Som sagt bägge förlossningarna har verkligen gått bra - men denna var ju både grym och cool på något konstigt sätt, mest kanske för att de krävdes så lite från min sida känns det som... 

 

Med Lykke fick jag puscha och krysta som f-n, barnmorskan försökte komma på diverse sätt för att ge mig styrka att krysta ut Lykke. De tog tid, och nu var de easypeasy.

 

Så sa jag till barnmorskan och sköterskan: "Rasmus frågade mig förr om jag kände av någon foglossning och jag svarade ’nej, jag är så slapp och go ändå’ och de måste jag ju verkligen vara!" Och dom skrattade. 

Under förlossningens process hörde jag galet fel ett par gånger. Trodde först sköterskan sa "om tio minuter kommer lönen!" Och sedan att hon sa till bebisen "här har han en väska!" Och jag tänkte: va? Han ska inte gå i någon skolan nu, är du knäpp? Haha. 

 

Vid ett tillfälle sa undersköterskan glatt och häpet "åh man ser huvudet lite nu hur det buktar och att det är hår där" Då sa jag... en aning irriterat (tänkte så klart inte på mitt tonläge) "Snälla, säg inget mer om varken att ni ser hans huvud eller hår. Jag är så jävla less på att höra det." Hon blev helt tyst, så berättade jag "Under min förlossning med Lykke tjatade barnmorskan heeela tiden om hur man såg huvudet och håret, och jag önskade att jag hade bett henne prata om något annat - för fy fan vad drygt det var att lyssna på henne. Jag undrade om hon verkligen inte hade något annat att prata om" då skrattade undersköterskan till, och när barnmorskan kom så berättade hon "Huvudet buktar och man ser lite hår, Iza har sagt att det räcker med att vi säger de en gång"

 

Hahaha. Rasmus sa sen att hon hade sett en aning tillplattad ut när jag sa åt henne, men att de blev bra så fort jag hade förklarat mig. Tur jag gjorde det.

 

Medan vi sedan bebisgosade och sköterskan och barnmorskan donade med sitt upprepade de vilken drömförlossning jag hade haft och att de minsann skrytit för sina kollegor om vad de hade varit med om.

Kul! Haha

 

Ja det var de!

En kort och nästan rent ut sagt Trevlig förlossning! 

Jag verkar som skapt för att skaffa barn med Rallan;)