Goddagens allihopa, 

ja så säger jag fastän klockan är 22.00.

 

Mycket har hänt och mycket är igång.

 

Tankarna kretsar.

Det är svårt att riktigt slappna av.

 

Försöker ta en dag i taget och inte ta mig an mer än en vecka i taget.

 

Jag har alltid läst två engelska kurser parallellt med varandra under höstterminen. Hittills har jag klarat mig undan med D, D, D och B som betyg i kurserna. Det känns jättebra! Nu har vi de två sista kurserna på gång. Ena kursen är en didaktik kurs som fokuserar på det pedagogiska. Den andra kursen heter World Varieties och handlar om hur engelska språket influerat världen, olika variationer av den som finns och så vidare. Intressant men svår bok. Den är förbaskat akademisk med så svåra ord jag inte ens visste fanns. Sakta men säkert tar jag mig igenom den.

 

Vi får välja om vi ska göra en rapport eller uppsats, jag har valt en rapport... så igår och idag mejlar jag med vår lärare som förövrigt tydligen är en professor i Engelska.. om hur jag ska formulera min frågeställning.. 

 

Det känns så fantastiskt skönt att så stor del av engelskan är färdig.

I januari, v 4 börjar naturkunskapen!!

 

Även fast jag inte försöker se allt för långt fram så det framkallar någon form av stress, så vill jag ändå glutta fram lite då det motiverar! 

 

Vad som dock känns stressigt inför det kommande året är att jag Måste ta tag i mitt körkort. I december 2019 går mitt tillstånd ut för att övningsköra, och om jag inte tagit körkort innan dess måste jag ansöka på nytt till skatteverket och gå på sån föreläsning om alkohol, droger och körning. Det vill jag varken lägga tid eller pengar på. Ska sätta igång så småninom...

 

Jag är inte tävlingsinriktad alls, så att försöka göra detta till någon frestande utmaning är inte speciellt angeläget. Kanske jag helt enkelt får fokusera på friheten som skapas i och med körkortet, och hur det underlättar vardagen senare framöver. Vårterminen om ett år, då sätts ju C-uppsatsen igång och då kan jag verkligen inte ta något körkort, så det är verkligen nu 2019 som det gäller. 

 

Usch, det känns jätteläskigt att ta körkort nästa år!! 

Jag har ju dramatiserat upp det där way to much. 

 

På tal om annat så har jag tränat denna höst, om så oregelbundet. Engelskan har varit krävande. Två fredagar har jag fått avstå att jobba på grund av studierna. Staffanskolan är en mysig skola annars att jobba i, jag gillar skolan jättemycket.

 

Mediumet Irja sa att hon tyckte det kändes som att jag var påväg åt en skola. Jag undrar vilken! För jag kan då inte känna att jag är mer åt en skola än en annan... Jag är lika mycket öppen för Sörbyskolan som Staffanskolan eller Solängsskolan. 

 

Tänk, till sommaren har jag gjort TRE av FYRA år, sjukt!!

När jag tänker på det, så känner jag mig grym.

 

Hade det inte varit för pappa hade jag nog inte sökt in till högskola, eller så hade det dröjt ganska länge. 

 

Och när jag väl ska jobba sen, när jag är färdigutbildad - så har jag både hus och barn! Oftast skaffar man ju det efter sin utbildning när man börjat jobba. Jag gör det mesta annorlunda känns det som.

 

Är lycklig och tacksam för så mycket.

Lycklig och tacksam för några fina klasskompisar på Högskolan. Nathalie S, Sofie, Johannes, Joel, Calle, Amel, Rebecka och Nathalie K. Tacksam för mina fina vänner utanför skolan; Sabina, Malin och Nathalie. Tacksam för Mia och Adam. Tacksam för min fina bror Alex. Tacksam för att det går bra med att ha Kicki och Liam i lill-huset nu. Tacksam för att Lykke och Liam har varandra. Tacksam för att jag har Rasmus. Tacksam för att Sander är frisk och glad. Tacksam för att jag tagit mig så långt på min utbildning. Tacksam för att jag tog modet till mig och började jobba extra som vikarie på skolor. Tacksam för att jag har min lilla söta mamma. Tacksam för att mamma har Lasse. Tacksam för de fina djur mamma har, som förgyller hennes vardag så. Tacksam för att mamma inte behöver jobba mer och tjafsa med både försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Tacksam för att min bror inte längre har en relation med sitt ex. Tacksam för att jag har förmågan att spå och hjälpa människor. Tacksam för att jag är jag. Tacksam för att jag är den sociala lilla lusen jag är. Tacksam för att jag ofta säger vad jag tycker och känner. Tacksam för att jag har lätt för att uttrycka mig. Tacksam för att jag har lätt för att ta kontakt med nya människor. Tacksam för att jag bor så fint. Tacksam för Så mycket.

 

Så besviken och ledsen över min relation med Jennie. Hon var en av mina närmaste och bästa vänner, som på något vis bara avvek. Alltid när jag tänkt på henne så blir jag glad inombords och det känns som en stor smilis inombords. Trots hur jag visade intresse för att träffa henne och vara delaktig i hennes liv så visade hon mindre och mindre kontakt för att ses. Jag erbjöd mig upprepade gånger till att åka till henne, oavsett om de gällde över dagen eller att sova kvar. Hon Glömde säga att hon hade gift sig, skickade inte ens någon bild eller berättade om planeringen eller tankarna. Glömde säga att dom tog reda på vilket kön deras bebis var - när dom tidigt fick veta det. Duger jag bara när jag kan hjälpa till? När någon mår dåligt? Duger jag bara när jag kan få kontakt med andevärlden, helt plötsligt? tänkte jag ledset. Visst har hon min förståelse för att inte ha mått bra året hennes pappa gick bort. Men sen då? Hon är en av dom personer jag anförtror mig mest till, en av dom som gjort mest glad av alla i hela världen. Hon är så ödmjuk och stöttande, och fin som person. Ja, eller hon var i alla fall.

 

Jag saknar henne så det gör ont. Droppen i bägaren blev dock när Lykke fyllde år - som hon är gudmor till. Jag hade hoppats hon skickat ett vykort eller ett klipp på sig själv där hon säger grattis. Det hon bidrog med var ett textmeddelande där hon skrev något i stil med "Ge Lykke en kram och hälsa grattis!!" jag tänkte direkt så himla ledset "gör det själv..." och när jag frågade varför hon inte skickat ett vykort så svarade hon att hon inte mått så bra - då hon också var gravid. Hon har ju dock en av de snällaste och finaste killar en människa kan ha.. så jag frågade varför hon inte bett honom köpa ett vykort med blommor eller katter på från Ica eller något... då svarade hon inte.. jag blev så besviken att jag tog bort henne på mina sociala medier. Besviken och ledsen.

 

Besviken och irriterad på Frida som fortfarande inte förstår att hon bör säga förlåt. Som inte förstår att hennes beteende och ordval var bland de värsta man kan använda mot någon, som hon gjorde då när pappa gick bort. Hon hävdade att det delvis var mitt fel att han gick bort, för att jag inte hade tvingat på honom ett sådant larm man kan ha runt handleden. Som Rasmus sa, "din pappa var väldigt envis, om du skaffat ett så är det inte ens säkert att han skulle använt det. Troligtvis inte". Och om han hade haft ett armband vet vi inte ens om han hade använt det och tryckt på det. Frida var hemsk. Jag vet att hon mådde dåligt. Att man mått dåligt kan vara en Förklaring till ett beteende - INGEN ursäkt. Samtidigt som jag saknar att ha Frida i mitt liv, då hon också är en pratglad och social liten lus, så saknar jag henne inte.. av ren besvikelse och irritation.. Och jag tänker, är hon inte bättre än så här är det inget att ha. Jag har bett om ursäkt för att ha varit otrevlig mot henne via sms, men då svarade hon bara med ett grönt eller gult hjärta.... Givande.

 

Saknar min fina kompis Malin L också, som helt förvunnit sista året. Hon har också en sån energi som gör en glad, och är en sån tjej man gillar att umgås med. En del av mig tänker att hon kanske är upptagen med sitt liv... Liksom hus, sambo och heltidsjobb. Dessutom chef! Klart hennes tid går åt. Hon kanske umgås med folk från hennes jobb, eller kanske hon tagit upp kontakten med gamla kompisar.. Jag vet inte. De känns tråkigt att vi glidit ifrån varandra i alla fall. Samtidigt vill jag inte skriva och tjata, för det känns som hon måste få komma själv om hon vill. 

 

Ja det blev ett långt inlägg det här, men det känns skönt.

 

Julaftonen är också över - känns väldigt skönt... Den var inte vidare alls i år. Skulle kunna skriva ett långt inlägg om det också.. Men har inte tid nu, för jag behöver gå och lägga mig..  Mamma och Lasse kom hit till kl 11 på brunch, så hade vi det mysigt. Sedan åkte dom hem ca 14.30, och då åkte jag, Rasmus och barnen till Rasmus mamma.

 

Suttit med datorn uppe och skrivit här till och från nu i 1 h och 40 minuter, så känner inte att jag har tid att skriva mer.

 

Får skriva mer sen! Ta hand om er.

Love.