När pappa gått bort hade hon varit hemma med ogiltig frånvaro från jobbet sedan våren samma år. Alltså hon sjukanmälde sig bara de första månaderna sedan struntade hon i det och bara var hemma. 

Detta bidrog till att det tröt ekonomiskt för henne eftersom ingen läkare ordnade sjukintyg som skickades till försäkringskassan. Ingen utbetalning kunde ju därför ske. 

Vi satt och pratade om att tapetsera köket här i stora huset. Jag frågade om Frida kunde hjälpa oss en vecka senare, och sa att vi bjuder på lunch. 

Först sa Frida ja på en gång, och började sedan tillägga att vi behövde betala bussbiljetten för det var för halt för att cykla i november/december månad. Jag sa att det så klart inte var några problem, vi snackar liksom om 60 kronor.

Mitt i allt började hon sedan klaga på att vi kunde köpa dyra tapeter medan hon nästan bodde på gatan. Jag frågade vad hennes problem var, för jag förstod ingenting.

Hon skrev då något i stilen med att problemet var att vi hade massa pengar så vi kunde köpa dyra tapeter för 700kr/rullen medan hon låg efter med 2 hyror och inte skulle kunna betala sin 3:e. 

Jag sa väl att priset för de var att min pappa gått bort och att inga pengar i världen kan få det att kännas bra. Pengar kan kännas som mycket värt i livet, något man ständigt vill ha mer av och som man siktar på att ha så mycket man kan av. Men när någon dör och går bort då inser man att pengar inte är mycket värt.

Så mycket ekonomi jag och Rasmus pratade när vi bodde i lillhuset, om spara/prioriteter bland önskemål och utgifter men när jag plötsligt hade pengar efter pappa kändes det betydelselöst. 

De hundar tusen jag hade kändes oviktiga, oönskade och inte alls speciellt roliga att ha. Detta hade ju varit resultatet på min pappas död. 

Jag skrev inte till Frida hur mycket jag ärvde utan sa att de faktiskt hade kostat min pappas liv.

Då började Frida gå till attack och skriva att om de vore hon och hennes pappa hade situationen aldrig hänt. Hon hade ordnat säkerhetslarm och ordnat så de inte kunnat hända. 

Jag svarade att jag spått två tjejer som jobbat inom hemtjänsten då jag och pappa diskuterat med dem hur de går till och så vidare, och jag uppmuntrade pappa till tjänsten men han ville inte. 

Frida hade tvingat honom sa hon, men jag förstod ju inte hur illa det var med pappa så det var ju klart jag inte tvingade honom. Och som Rasmus sa, "din pappa var väldigt envis. Ville han inte ha armbandet med larm och du skulle ordna det ändå hade han antagligen bara tagit av det!"

Och det är sant.

Jag började i alla fall grina där vid datorn när Frida skrev om allt. Rasmus sa då att jag skulle blocka henne för att få slut på dumheterna, och att hon gått över gränsen.

Jag gjorde som Rasmus sa, och så bröts diskussionen/tjafset/attacken. 

Frida skrev sedan god jul via sms, jag svarade inte. Hon gratulerade till förlovningen, jag svarade inte. 

Jag sa inget till mamma för jag ville inte hon skulle besväras och hamna emellan.

Mamma har själv mist sina två syskon och tar så illa upp när jag och mina syskon tjafsar när det händer. Mamma säger att vi borde uppskatta varandra mer och inte hålla på tjafsa. Förstår det är lätt för henne att säga.

Jag trodde inte mamma skulle förstå mig eller ta detta på allvar, för hon tar ofta Fridas parti. 

I vintras, efter julen kom jag och mamma in på detta. Mamma frågade om vi blivit sams och jag svarade att de kunde Frida glömma när hon inte ens bett om ursäkt eller försökt söka kontakt. 

Mamma började prata om att det var sandlådefasoner och jag frågade då om hon visste vad vi tjafsat om. "Det var väl tapetseringen ni började tjafsa om?" Sa mamma. Jag svarade "ja först ja, men det drog vi ett sträck över. Jag bad Frida att inte komma hit och sedan surade vi inte om den saken något mer" sa jag.

Då blev mamma nyfiken och besvärad vad det egentligen handlade om, i och med att jag blockerat Frida och sa att hon sjunkit så lågt att jag inte vill ha med henne att göra.

Jag sa att okej, jag kan berätta, och så gjorde jag det. Mamma började gråta och brast ut "men unge! Varför har du inte sagt någonting för?" Och jag började också gråta... vi kramades och jag sa att jag inte hade vilja att mamma kom emellan. 

Mamma tyckte det var helt oacceptabelt från Fridas sida, och detta skulle hon ta upp.

Flera veckor gick, vi kom nog in i mars/april då jag frågat om mamma pratat med Frida om detta. "Nej, inte än. Du vet det är mycket runt henne nu när hon börjat arbetsträna och det är de ena och det andra. Jag har inte hittat de perfekta tillfället än" 

Och jag tyckte det var den uslaste bortförklaringen på länge. Man ska inte leta efter den perfekta stunden - man måste skapa den!! Och jag tror jag sa det också. "Jaa mm Mja ja" svarade nog mamma.

I alla fall - för att äntligen komma till saken så frågade jag mamma igår om hon pratat med Frida. "Ja det gjorde jag för länge sedan. Har jag inte sagt det?", "Öh nej, det har du inte..." sa jag.

Då sa mamma att hon pratat med Frida, som svarat att hon sagt förlåt till mig och sagt att det var dumt skrivet och att man inte ska skriva så. 

Jag sa till mamma att det stämmer inte! "Jo men hon sa så" jag svarade "ja men då ljuger hon!" Så berättade jag för mamma att mitt i samtalet vi hade så blockerade jag Frida, och det är nu för några månader sedan jag tog bort den då mamma sa att hon skulle prata med henne, så hon kan skriva och be om ursäkt för sitt hemska beteende. Annars går det ju inte.

Då visste inte mamma var hon skulle svara. Det blev väl konflikt i hennes huvud eftersom hon jämt ska vara som en sköld och ett paraply på en gång för Frida.

Jag frågade Rasmus för säkerhetsskull om jag tidigare sagt något om att Frida skrivit och bett om ursäkt och han skrattade och sa nej.

Hur kan man ljuga om något sådant? Tror hon inte att jag skulle veta om hon ljuger? Hon sjunker ju bara lägre och lägre den där människan.