Jag har svårt för att varva ner och vila.

Komma till ro. 

Jag försöker vila och andas ut. Samla mig och varva ner.

När andades jag lugnt senast? När kände jag mig avkopplad senast? När kände jag mig skönt trött senast? och inte bara utmattad.

Jag måste anstränga mig, liksom fokusera med hela krpppen för att inte vara spänd och hela tiden vara beredd på att skynda mig upp och göra något, vara till tjänst, stå någon till lags. Alltid göra något. 

 

Det tar energi och kraft av att försöka bromsa detta beteendet, det här mönstret.

 

Det innebär att jag känner hur jag fort blir trött och matt och verkligen behöver vila, men jag kan knappt!! 

 

Jag försöker och försöker. Det känns som jag bara småskrapar på en hård yta och jag behöver komma ner till botten. 

 

När jag börjar slappna av och bli lite, lite slö i huvudet så känner jag hur det spänns i mina armar och i bröstet. 

Kroppen kan inte helt slappna av. Och försöker jag slappna av med kroppen är det hjärnsystemet som går i högvarv.

 

Som ett jävla vildjur som sover med ena ögat öppet, eller som en fisk som simmar fast den sover för att den behöver andas. Så känner jag mig. 

 

I några veckor har jag känt hur jag stegvis mått mer och mer dåligt genom att jag fått svårare att varva ner, jag har sovit ovanligt dåligt, i stället för att känna mig hungrig har det börjat svida i magen också har jag haft hjärtklappningar.

 

Jag har haft en del tecken ett tag, men hela tiden tänkt "De blir nog bättre snart..!"

 

Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle göra tidigare, inte haft samvete nog att bry mig om mig själv - så jag har bara väntat. Väntat på nått jag inte vet.

 

Att vänta tills de går för långt så hela kroppen säger ifrån är inte heller bra. 

Jag tänkte inte så långt på att det kunde bli en av konsekvenserna av att inte ta sig själv på allvar.

 

Också kom allting med pappa som fick mig att bryta ihop för andra gången på fyra dygn.

 

Sedan igår kväll när jag varit intensivt ledsen så känns det som att jag slutit igen mitt skal.

Nu har jag svårt att känna känslor alls.

 

Från att ha varit ett närmare nervvrak till att vara en isbit.

 

När jag pratade med mamma idag så kom jag till verkligheten och det var som att jag sögs ner i känslohelvetet igen. När vi lagt på var jag som återställd till hård och kall igen. Jag hade krypit in i mitt skal på nytt.

 

Jag känner ingen större glädje för något just nu. 

Jag försöker tänka glada tankar som att lillan är hos oss om fyra månader, det kommer vara sommar, jag kommer vara hemma med min familj Och Rasmus, vi kommer vara med våra familjer ihop. 

 

Jag tänker på hur fantastiskt det är hur jag känner lillans rörelser så tydligt idag, jag försöker tänka på hur bra jag och Rasmus har det ihop men det är som att jag inte får kontakt med mitt inre. 

 

Som att ha kapat av en internetkabel. Eller dragit ut ett telefonjack. Ingen kontakt. Ingen signal.