Livet är som en bergochdalbana, allra helst den här dagen.

Morgonen, förmiddag- och eftermiddagen har varit jättebra. Jag har varit på jättebra humör, känt hur jag älskat livet och bara njuutit. Varit en go optimist.

Tills typ nu ikväll nångång.


Först kom jag att tänka på att jag tyckt de varit jobbigt med Rasmus och Jennies relation sen han kladdade på henne. Han vet om det. Så igår sa hon till Rasmus att han gärna fick komma och fika kaffe & bullar hos henne innan jobbet idag, också gjorde han de. Saken är den att nej de är väl inte så jobbigt längre att dom umgås. Själv eller med andra. Men jag blir irriterad och allra helst LEDSEN av att han bara gör de rakt av när han inte har en aning om hur jag känner. Om jag fortfarande skulle tycka de var skitjobbigt att han kladdat och varit på henne då?! Snacka om att ta nån för givet, de känns som han gör de med mig och jag blir ledsen av tanken..

Sen frågade Rasmus mig igår om jag ville följa med honom till banken idag för han skulle göra nått med sitt nuvarande bankkort, förnya de tror jag. Jag sa ja. Så kom jag hem till han efter att ha jobbat idag, så låg han och drog sig i sängen eftersom han jobbat natt.

Rasmus: Jag ska försöka dra mig upp från sängen inom 20 minuter så vi kommer ner till banken
Aa okej inget mer med de då. Så sa han ganska strax därpå

Rasmus: Juste jag ska hem till Jennie och fika innan jobbet sen också.
Jag: Ska du dit efter banken eller?
Rasmus: Aa jag tänkte det
Jag: Men då tänker inte jag följa med dig till banken!

Så hörde jag hur jag jättetrotsigt och kaxigt sa de rakt upp i ansiktet till honom. Det var inte alls meningen. Jag var mest ledsen men ville inte säga nått. Vissa saker vill jag inte behöva säga til om och då låter jag det vara i stället.. För även om jag säger till Rasmus nån pik om att "Ja men vad känner jag inför de då?" Och han frågar genom att jag säger så, då är de ju ändå inte samma sätt att bry sig än om jag inte skulle säga nått.. Och jag vill inte att han ska säga nått på grund av mitt initiativ.. Så då är jag hellre tyst.

Rasmus tittade jättechockat på mig, backade till och med bakåt med huvudet och granskade mig som satte mig på tvären.
Rasmus: Nähe nej okej...
Jag: Ja. Jag tänker inte sitta där på banken med dig som nån sällskaps dam och sen skiljas åt, då gör jag hellre nått annat
Rasmus: Okej


Haha... Åh jag vet inte hur jag orkar. De kanske är pms eller nått :( Eller så har den där mjukisfasen gått över från min sida eller nått för tillfället.

Sen börjar de lallas så jävla mycket om boendet. Simon, Peter och Sofia vill säga upp lägenheten 1 maj med 3 månaders uppsägningstid. Egentligen gör de ju inget eftersom att den sista juli eller första augusti så bor ju jag hos Rasmus. Men ändå, DE KÄNNS SÅ JÄVLA STRESSIGT ALLTING ATT JAG BLIR TOKIG!!!

Också ringde Rasmus och berättade att Samir & Sofia som ska åka tillbaks till Sverige då vi tar deras plats, nu börjar Samir lalla om att han vill stå kvar som huvudperson på kontraktet ifall de inte går bra med studierna så han kan komma tillbaka. Rasmus frågade då "Jaha så du kan komma tillbaka och bara kräva ditt rum tillbaka som jag och Iza ska ha?" Och Samir hade svarat "Aa jag antar de" Alltså ÅH jag blir så irriterad.

Men jag har pratat med Rasmus om allting och lugnat hans nerver. Jag sa till han att han helt enkelt får höra av sig till hyresvärden om att Samir ska flytta till Sverige och är inte säker på att han ska komma tillbaka medan Rasmus bestämt vill bo här flera år (Även om de inte är så, kan han säga så) Så frågar han ifall Rasmus kan stå på huvudkontraktet i stället. Rent logiskt borde ju hyresvärden gå med på det eftersom en hyresvärd vill ha säkra kort och få in pengar. Så vi får se hur de går. GAH jag känner bara att de blev så jävla mycket på en gång.

Fan att man inte kan få vara glad och fjantig ett helt dygn utan att nått ska invända. Fuck my life :/